Skrivet december 21, 2011 06:00:13
Sjukvården har blivit sämre. Inget snack om saken. I småhålan där jag bor så märktes det tydligt på vårdcentralen. Läkaren byttes ut och den nya som jag fick var helt stollig. Som i en Åsa-Nisse film. Fick sitta och höra om hans privatliv. Jag vill inte veta nått om hans privatliv. Helt overkligt.
Bytte till en privatläkare och då blev allt bra. Är dock kvar på medicin avdelningen på lasarettet. Jag har haft problem med magen en längre tid och fick göra en endoskopi. Det är en kameraåkning rätt upp i mumindalen för att kolla att rör systemet är som det ska. När min läkare berättade det så sa jag att det var absolut nödvändigt att bli sövd. Det skulle gå sa hon. Vid alla ingrepp på min kropp så vill jag bli sövd. Det är kanske fånigt men det är så jag vill ha det.
Väl liggandes på operationsbordet på dagen för endoskopi så fick jag reda på att det inte gick att bli sövd. Det finns inga narkosläkare i småhålan. Det finns bara i storhålan. Men va fan…….hade jag vetat det så hade jag givetvis velat göra kameraåkningen i storhålan. Men nu låg man där naken på sidan så det var ju bara att bita ihop. Jag skulle få lugnande och morfin. Morfin lät bra tyckte jag. Hade fått det vid en tidigare operation och det funkade skitbra.
Processen gjorde skitont rent ut sagt. Jag skrek av smärta och bad dom att avbryta. Jag fick mer morfin enligt läkarens order. Observera att det inte fanns någon narkosläkare. Det gjorde fortfarande djävligt ont och jag fick mer morfin. När det var klart så var det meningen att jag skulle få åka hem efter en stunds vila. Men jag var ju helt borta.
Låg i ett rum och hade syrgas och en klämma p fingret kopplad till en maskin som började pipa när min puls sjönk under ett visst värde. Sköterskorna höll mig hela tiden vaken genom att slå mig lite lätt på kinderna. Jag fick absolut inte somna. Man förstår ju varför. Morfin är livsfarligt. Jag hade blivit överdoserad. Plötsligt så blev det ett helt sinnessjukt ljud i rummet. Ljudet bara skrek skithögt. I mitt töcken så fattade jag inte vad det var. Spydde direkt som resultat av ljudet.
Det blev en mardröm som var djävligt obehaglig. Jag skrek åt syrrorna att ta mig därifrån, men dom sa att det fick jag stå ut. Det var hantverkare som renoverade fönstren. Dom slipade fönsterkarmarna, gjorda av stål, med vinkelslip. Mätte ljudtrycket med min iPhone. Har en app som mäter decibel. 105 decibel var resultatet. Det är lika stark som en rockkonsert. I Schweiz så är det olagligt med ljudtryck över 90 decibel på konserter. Men tydligen helt ok inom sjukvården i Sverige på 105 decibel när det lagas fönster.
Syrrorna menade på att eftersom övriga patienter samt dom själva hade stått ut med det där ljudet så fick minsann jag också göra det. Men det tänkte inte jag göra. Jag slet av mig slangar och nålar och sprang ut i korridoren där jag hittade en fåtölj som jag satte mig i. Blev så yr och illamående att jag fick lägga mig på golvet. Då kom syrrorna och skällde på mig för att jag skrämde andra patienter och barn(?!) som fanns i lokalerna. Fixa fram en säng då så att jag kan ligga i den. Jag går inte in i det där rummet med oljudet igen. I samma veva ringde jag kvinnan för jag kände att jag behövde henne där. Efter att kvinnan kom så blev personalen trevligare. Nu kändes det bättre. Nu fick jag ligga på en brits i en korridor och kräkas ifred utan hysteriska ljud. Efter 4 timmar kunde vi åka hem. Jag låg hemma i 3 dagar helt utslagen. Meningen var att jag skulle ha jobbat dagen efter ingreppet.
Borde man göra en anmälan? Ja. Orkar man göra en anmälan? Nej. Varför har det blivit såhär? Ja just det! Det är ju för att dom rika stackarna inte ska behöva vara fattiga.
Bing Crosbys “White Christmas” är helt klart fortfarande den bästa julsången!
///A
